Hemma hos sotaren

Tipsa eller skriv till oss

En kort historik, sotaren under 500 år

"Att bo under sotad ås"

Ett begrepp från de dagar då sotarn inte fanns, även om uttrycket verkar tyda på motsatsen.

Boendet bestod ju i äldre dagar av en stuga med häll där man eldade och varifrån röken sedan steg upp mot ett rökhål i taket. Skorstenspipan eller rökkanalen var inte "uppfunnen", sotarn okänd och åsen sotad på insidan av den myckna röken.

Så kom då den öppna härden att bli en öppen spis med härtill hörande rökgång eller pipa. Detta medförde dock i första läget ingen marknad för någon sotare, eftersom rökgången var stor och placerad rakt ovanför spisen och sotavsättningen härför minimal.

Man eldade alltså för kråkorna. Nu syntes kråkorna inte uppskatta denna lilla vänlighet i någon mätbar grad, och vedåtgång samt värmespridning från eldstaden tilltalade heller inte människan.
Hon fryser!

"Spjället"
Spjället gjorde att värmen kunde behållas i boutrymmet. Ibland blev det dock för varmt. Det började brinna.

Av nödvändighet uppfinns av någon "spjället"

Detta spjäll var placerat ovanpå skorstensöppningen och kunde regleras med en hävarm som en slags kapsyl. Detta gjorde att värmen kunde behållas i boutrymmet under natten, och att några kråkor som lärt sig
uppskatta människans vänlighet att sprida lite värme till kalla kråkfötter under midvinterns köld nu surnade till och flyttade söder ut. Själva skorstenspipan, som gick ut genom yttertak och på vars topp spjället var monterat, var utförd i TRÄ! Ett begrepp från de dagar då sotarn inte fanns, även om uttrycket verkar tyda på motsatsen.

Så föddes...nja, inte sotarn kanske i första läget, utan BRANDFARAN! Och ur denna föddes sotaren, eller skorstensfejaren

"Sotare eller skorstensfejare"
Rädslan för soteld var stor. Redan under mitten av 1300-talet fick vi vår första brandstadga. Som yrkesman dök han upp under senare delen av 1500-talet.

För att kunna bibehålla goda dragförhållanden och för att minska brandfaran måste spis och pipa sotas regelbundet.

Det topp monterade spjället blev snart ett minne blott och ersattes av "vippspjället" som placerades i nedre delen av rökkanalen varmed man mer effektivt kunde reglera hastigheten på rökgasen under eldning.

En soteld kunde, speciellt där bebyggelsen var tät, vara liktydig med katastrof. Till och med en så jäktad man som Karl Xll offrade tid på att i Pommern finna en "slottssotare", ity han kände respekt för en möjlig brandkatastrof därför att rökkanaler kunde vara sotbemängda i sådan grad att en soteld skulle kunna få fäste. Stockholms slott (Tre kronor) och Karlbergs slott hade ju båda brunnit ner 1697 troligen på grund av soteld. Karl Xll tillträder tronen samma år.

Redan 300 år tidigare, alltså i mitten av 1300 talet, lär Sveriges första brandstadga ha kommit till. Men först under senare delen av 1500-talet så stöter vi på vår första sotare, d.v.s. som en fullfjädrad yrkesman.
Hur hade då sotningen utförts fram till dess?

Jo, Rackaren bödelns medhjälpare eller dräng som också åtog sig att flå hästar och andra otrevliga uppdrag, ägnade sig dessutom åt att sota.
(Några tycker vi fortfarande är ena rackare).

Tyska skorstensfejare invandrade så i slutet av 1500-talet för att bli pionjärer och för att starta upp en helt ny yrkesgrupp här i Sverige - Skorstensfejaren.

1702 utfärdades i Stockholm en officiell "förordning och taxa för skorstensfejare".
När skråordningen upphörde 1846 övertog samtliga städers magistrat tillsynen av Sotningsväsendet.

Först organiseras sotning i städer enär brandrisken i dessa anhopningar av träkåkar var överhängande. Städerna indelas i sotningsdistrikt eller "trakter" vari en Skorstensfejarmästare har sin näring. Det kan noteras att yrkesmannen benämns Skorstensfejare och inte Sotare. Benämningen Sotare återfinns inte förrän i "Nådiga Brandstadgan för rikets städer" av år 1875.

I 1923 års brandstadga återgår emellertid yrkestiteln till att bli "Skorstensfejare". Idag är väl ett blandbruk av dessa uttryck accepterat.

"Liten blir stor"
I sotarkammaren fostrades blivande sotare. För kost och logi arbetade de för att få sitt gesällbälte. Men för att bli mästare krävdes det vanligtvis att gifta sig med en änka efter en sotarmästare. Detta oavsett ålder och utseende.

Centrum för sotningen i varje distrikt var sotarkammaren, som tjänstgjorde både som verkstad och hem för gesäller och lärgossar. Man levde här under kost och logi system. Detta system, en kvarleva från skråtiden, avskaffades så sent som 1896.
Sotarkammaren hade ett omklädningsrum, tillika matsal, ett eller flera sovrum, ett rum för förvaring av arbetsverktyg, och så en helgdagskammare, som i regel var låst av mäster under arbetstiden. I helgdagskammaren förvarades sotarnas helgkläder.
Detta för att hindra dem från att pantsätta sina kläder för att kunna köpa sprit, en begärlig vara, fortfarande väl känd, men förhoppningsvis mindre brukad.

Arbetsdagen började redan klockan tre eller fyra på morgonen och slutade först vid sex-sjutiden på kvällen med en rast mitt på dagen, som varade mellan klockan elva och fjorton.

I sotarkammaren tillgick allt efter ett visst mönster. Den nyantagne lärgossen, som benämns "Nynas" erhåller vid sitt inträde i yrket sin första arbetskostym, som är särskilt anpassad för stigarbete, d.v.s. klättring nedifrån och upp genom skorsten under samtidig sotning av densamma. Kostymen var därför försedd med skinnlappar i byxbaken och på knäna. Skinnlapparna, som kallades påsättningar, var fastsydda med ålskinn, vilket var det enda material som motstod värmen och friktionen under arbetet i skorstenen. För att få säkert fäste vid stigningen och farningen (nergången) utförs arbetet barfota.

Förutom detta hårda och i vissa stycken omänskliga arbete för vår "nynas" som i allmänhet var en helt ung gosse, så är han också under hela det första året allas strykpojke.
( - "Sotarpojken" Lisa Tetzner - )

Nynasen skulle tillsammans med de andra lärgossarna städa kammaren, se till att gesällernas kläder var hela, sy i knappar, värma badvatten, bära in ved samt uträtta många andra sysslor för att vara gesällerna till lags. Om han underlät att uppfylla dessa krav i något stycke så vankas smörj, vilket för övrigt är vardagsmat. När nynasen lyckats ta sig igenom det första året benämns han "liten" och efter två år eller tre år kallas han "mellanstor". Då får han sluta med stigarbete. Han blir för dyr för dessa göromål. Det lönar sig inte för mäster att låta honom göra det arbete en "liten" kan göra. Dessutom blir han rent fysiskt för stor för att kunna stiga eller fara de trånga rökkanalerna. Risken att fastna blir för stor
.
( - "De sotarna ! De sotarna !"Lars Ahlin - )
("Barn av sin stad" del av sviten Mina drömmars stad av P.A. Fogelström. )

Efter femte läråret kallas lärlingen "stor", vilket är steget under gesäll. "Stor" ger sig nu ut på vandring till olika platser i landet och tar "kondition", arbete, hos olika mästare. Äventyrslust och möjlighet till avancemang till gesäll är nog den största orsaken till dessa vandringar. Efter tio-tolv års yrkespraktik är vår sotarlärling utlärd. Han får sitt gesällbrev och rätten att bära sitt efterlängtade gesällbälte: Ett brett läderbälte med ett spänne av mässingsplåt, prytt med det Svenska riksvapnet.
Detta bälte har åldriga anor och man vet inte hur och när sotargesällerna fått denna ynnest. I en handling från 1700 talet angående en utredning i denna fråga står det:

"man torde icke kunna åtkomma gesällerna för att de bära gördel med emblem, enär Kungl Maj:ts tillstånd härtill finns sedan gammalt."

Några menar att det är drottning Kristina som förlänat gesällen denna rätt.

Gesällen vandrar omkring till olika mästare för att meritera sig och eventuellt hitta en plats där han själv kan bli mästare. Ett sätt, vanligt särskilt i storstäderna var att gifta sig med en änka efter en sotarmästare. Hon hade enligt skorstensfejareämbetet rätt att fortsätta driften av rörelsen.

Sotningstrakterna var eftersökta, så änkorna hade i allmänhet många friare oavsett ålder och utseende.

Om en friare faller damen på läppen anmäls detta till skorstensfejareämbetet, som i sin tur för framställningen vidare med anhållan att änkan, om äktenskapet fullbordades genom laga vigsel, finge på sin blivande man överlåta den trakt, hon innehar, samt att gesällen måtte få mästarbrev och bliva införlivad med skorstensfejareämbetet.

"Knoparmoj"
En massa sjabans knopare som vill kunna tala ostört med varandra under arbetet.

Ett flertal yrken har beteckningar på arbetsredskap och arbetstempon, som den oinvigde inte förstår. Men Skorstensfejarna är nog ganska ensamma om att ha ett eget språk; "Knoparmoj"

Hur det har uppkommit är inte klarlagt, men troligtvis har det införts av utländska skorstensfejare. Språket har vissa likheter med Romani, Zigenarnas språk, Månsing;knallarnas språk, sk.all- och u- språk, backslang, flottist och beväringsspråk m.fl. ("Knoparmoj" Gösta Malmström.)

Språket användes för att kunna tala ostört med varandra under arbetets utförande.
Knoparmoj består i huvudsak av en rad benämningar på olika slags verktyg, mat, dryck, djur, olika lokaler, yrkesbenämningar, och en hel rad adjektiv och verb. Många av orden i knoparmoj lever kvar som slangord i språket idag; "bibba"=bunt ursprungligen verktygsknippe, brallor"=byxor, "Byling"=polis, "lump"=kläder osv.

Skorstensfejaren är en yrkesman med traditioner och har en särställning bland de olika hantverksområdena. Naturligtvis har metoder och tekniska hjälpmedel förändrats radikalt och verksamhetsområdena har utvidgats men skorstensfejaren är fortfarande en "sjabans knopare"! Knoparen stöter av slunget, hans moj är dig svårt att förstå. Han är fejig på isingar, kurpis och jack där pipan han flinkt pumpar på. Han förtjänar sin using på farning och stig till häringar, lanken och sjock där i goniga kåpor och guckliga lin han rafflar på uket din stock. När han flunsat sig trött går han käklustig hem till sin skrasp och får podis och ling, han får sträckling till kläm, han får flederoch puff och tjabis med spisliga ting. Ja, han avar från bysaköksimmorna hem och bevaskar sitt tryss i sin kåk och blir lika fejlös om noben som du, fast du icke begriper hans språk.